Det tog dock knappt 5 veckor så hade mitt humör svängt igen. Jag kände att jag mer och mer sjönk ner i ett svart jävla hål. Mitt mående varvades med maniska tendenser, såsom att ha störd nattsömn, fastna i vissa tankemönster (suicidala), men jag var även vissa dagar oerhört lättirriterad och/men glad. Och jag kan berätta att de inte nån jävla lek att parera alla spektrumet av humöret, samtidigt.
Tanken "jag är eller håller på att bli galen" kommer konstant fram i skallen.
Jag sökte hjälp på psykakuten i Säter och fick återigen återvända till avd 60 i Falun.
Överläkaren i Falun tog beslutet att ge mig antidepressiv (SSRI) medicin, Citalopram
Saken är ju den att maniska personer ska INTE äta SSRI-preparat då dem framkallar manier. Läkaren gjorde dock bedömningen att jag hade tillräckligt med medicin (Litium, seroquel) som skulle hålla mig nere, man kan kalla den ankarmedicin.
Resultatet blev att jag blev ännu sämre, mer manisk men i en form av depressiv mani.
Efter 13 dagar så skrevs jag ut mot min vilja, mer suicidal än någon gång innan i mitt liv.
Jag bönade och bad att jag skulle få stanna då jag inte litade på mig själv pga de svarta tankar jag hade.
Ö.läkaren frågade mig om jag hade suicidala tankar, jag sa ja. Han frågade om jag hade tänkt ut hur det skulle gå till, och de hade jag. Jag hade 3 olika "planer", vilka jag vägrade beskriva för läkaren för att dem då skulle bli mer "verkliga".
Han frågade sen om jag någon gång försökt att ta mitt liv, och de hade/har jag inte. Och efter det svaret tyckte han att jag skulle skrivas ut. Tack så mycket!
4 dagar senare var jag återigen på psykakuten i Säter, De 4 dagar som hade gått efter utskrivningen hade vart de jävligaste i mitt liv och hade jag inte åkt in då jag gjorde det, hade jag mitt i all förvirring med största sannolikhet gjort ett försök att slippa den här skiten. Jobbigt att skriva, men sant.
Säter skriver:
Vårdats inneliggande 0825-0908. Sökt på nytt 0912 med ökad och svår ångest, sömnsvårigheter, initialt självskadebeteende, omväxlande nedstämd/uppvarvad, suicidal.
Denna gång bad jag om att få stanna på avd 93 i Säter då Falun helt hade spelat bort sina kort för all framtid.
De initiala självskadebeteendet bestod att jag åter igen hade slagit sönder min hö hand, dels inne på mitt rum på avd 60 samt hemmavid. Min reaktion blir att jag bara smäller när panikångesten och den maniska irritationen kommer över mig. Inget jag hinner stoppa, innan de är försent.
Läkaren tog omedelbart bort SSRI meds och satte in en anitepileptika, lamotrigin (som även hjälper bipolära och inte bara epileptiker)
De första dygnen låg bara och funderade hur jag skulle kunna ta mitt liv. Vidrig jävla livsleda, vidrig jävla ångest.
Jag hade t.o.m snott gem som jag böjt upp för att köra in i vägguttaget. Jag gjorde dock inte, tack o lov.
Toaletten i rummet på 93 fick sig dock en omgång. Kan berätta att dem har okrossbara speglar på avdelningen.
Jag fick inte gå ut alls första dagarna, totalt inlåst och de första 2 veckorna fick jag lov att ha personal/anhöriga med mig om jag skulle ut. Därefter fick jag 2x30 min/dag. Sista veckan fick jag full frigång.
För tredje gången inom bara nån månad skulle jag nu återigen få besöka akuten och röntgen i Falun. Men jag hade tack o lov inte brutit nåt denna gång heller.
Den nya meds gjorde att jag mådde jävligt kasst. Fick dålig syn, skakade/darrade, tappade verklighetsbegreppet, var helt koma, hängde inte med psykiskt, fick skakningar och tics i ansiktet, en massa jäkla biverkningar.
Så de blev ingen hit. Efter att ha varit hem en natt så skulle jag gå från Säters centrum till skönviks sjukhus, en promenad på 3 km på en cykelväg. Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt står jag inne på en garageuppfart, och jag har ingen jävla aning om vart jag är, eller på väg. Efter ett telefonsamtal med en säterbo så lyckades jag till slut hitta rätt. Jag hade veckan innan åkt buss med barnen när jag plötsligt inte har en aning om vart jag är på väg eller vart vi ska gå av. Tacka vet jag alerta barn som hjälper pappa :)
Medicinen togs bort och läkarna satt bokstavligen med sina händer i ansiktet och undrade vad dem skulle göra för att så som dem sa: "kunna tämja din oerhört svänginga bipolaritet".
Dem gjorde inget nytt meds försök, utan dem höjde dosen av seroquelen. Sen förbjöd dem hela gruppen av anitepilertika.
33 dagar, tiden i Säter var väldigt bra. Som natt och dag om man jämför den med Falun, trots att de ska föreställa vara samma klinik. Bullshit säger jag. Jag fick mer hjälp på 5 dagar i Säter än vad jag fick 7 v i Falun.
När jag skrevs ut från Säter den 14/10, beskrivs min status som:
"God formell kontakt, lite flack i emotionell kontakt, något apatisk, Grundstäminig lätt sänkt-neutral, Inget psykotiskt, bedöms ej som suicidal.
Fortsatt kontakt med Ö.vården. Boendestöd. Fasta rutiner i hemmet och vardagen.
Nästa resa blir nog mitt nuvarande mående, och att beskriva en dag på sluten vården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar