Bipolär mixed state del 3

Jag tar vid där jag slutade...


Efter utskrivningen från Säter så mådde jag rätt oki. 
Suicidtankarna var borta och panikångesten höll sig på mattan. Om jag blev stressad så kom den som ett brev genom min postinkast i lägehetsdörren.


Efter några veckor började dock känna att jag varvade upp igen. Fick störd sömn, ångest,  lättirriterad, tankeflykt och uppvarvad, glad.  Allt detta samtidigt i EN kropp.
En ny Mani alltså, igen. Blandad.


Tack och lov hade jag läkartid i den här vevan, och han insåg att ha måste göra nåt åt saken.
Zyprexa var det som dök upp. Och de är INTE en favorit när man som jag slaviskt läser biverkningslistorna.
En punkt klargjorde att vissa ur testgruppen drabbats av "plötslig och oförklarlig död".
Men vad fan, jag fick gambla. Hellre det än en ny vända på klinik.
Och som de verkar nu så funkar den. I början kändes min hjärna kidnappad av spöken, vilket var vidrigt. Men de där har coolat ner sig, nu är jag bara lugn och hjärnan är tillbakalämnad av spökena.


Läkaren skrev: 
Pat med instabil affektiv (humör) sjukdom. Haft såväl depressioner samt manier, samt mixed state (hela kalaset alltså). Varit inneliggande för depressiva symptom, under veckan ökad sömnsvårighet och rädd för ny mani. Kombinations behandl. med stämningsstabiliserare (Litium, seroquel)samt neuroleptika (zyprexa)..
Svängande stämningsläge.


Samt; Pat har ett stämingsläge som omöjliggör arbete för nuvarande. Mycket instabil, dålig sömn. Viktigt med stabilitet innan pat kan uppnå arbetsförmåga igen.


Så som de nu är sjukskriven till 17 dec, sen tar läkaren ett nytt beslut.
Och som vanligt då jag börjar må lite bättre vill jag börja jobba och inte minst få till rutiner för när kidsen ska vara här osv.
Men jag vet att de leder till graven, i alla fall just nu.


Jag har ju lovat att skildra en dag som intagen på sluten avdelning.
Man väcktes runt 8 och då skulle man upp för frukost, ingen höjdare för en nedmedicinerad Björn.
När jag vara på Avd 60 så känner jag att de mesta handlade om att brygga kaffe och servera mat till patienterna. Personalen satt ofta instängda i sitt personalrum. På f.m fanns det chans att komma till arbetsterapin för att hantverka eller låna dator.
Skulle man till läkaren för samtal så fick man egentligen ingen tid, utan de skulle bara ske NU.
Ock som depressiv/manisk med ångest så är de ett katastrofalt sätt att arbeta.
Mådde man dåligt var det stesolid framför samtal. 
Avd 60 är en slasktratt av dalarnas psykiskt sjuka, man blandar hejvilt mellan borderline, depressiva, maniska och dem koma-aktiga ECT pensionärerna och anorexiasjuka.
Där finns alltså, enligt mig INGEN chans att bli kry. Man varvar tv-tittande med kaffepimplande och att äta.


I Säter hade dem samma morgonrutiner, väckning kl 8 för frukost, men om man som jag hade störd sömn så fick man sova längre. Personalen var väldigt kunniga och trevliga.
Varje vardag var det en gemensam promenad, runt på sjukhusområdet men som är skapligt stort. På eftermiddagarna var det ångest sessioner. Dessa behandlade varför man får ångest, vad som sker i kroppen och olika avslappningsövningar man kan använda sig av. Mindfullness och lätt och rofylld gymnastik ingick oxå i dagen.
Om/ när nån fick ångest så var det ofta en personal som satt ned med den patienten och stöttade. Jag vet att jag en gång fick vansinnig ångest och bad ssk om lugnande, men han föreslog en andningsövning istället. Så vi satt ner i 30 min och bara andades...och tro på fan , men ångesten försvann.
Synd att man inte jämt har en sån ssk, hemma blir det sällan andning utan mer fosterställning.
Läkarna verkade mer mänskliga och tog sig verkligen tid.
Den avd jag var på så var det uteslutande pat med depressioner och lätta manier, samt nån borderline pat.


Så som jag ser det så är den enda likheten mellan avd 60 i Falun och avd 93 i Säter att dem båda har låsta dörrar.


Fråga eller kommentera gärna för övriga frågor.