Som sagt. Jag befinner mig i början av en ren manisk episod, eller skov som det heter.
Startandet av den här bloggen kanske är en manisk handling.
Jag har haft bloggar förut, sisådär 5 st. Vilket jag bara har lagt ner eller skitit i. Dem flesta startade och skrivna under nån form av hypomaniskt/maniskt rus.
Så det här blir kanske bara en 6:e blogg som sen helt lämnas åt sitt öde. Må så vara.
Bipolär sjukdom 1 är en kronisk affektiv psykisk sjukdom, affektiv betyder att den påverkar känslorna. Den påverkar de båda polerna inom sjukdomen (depression och mani) samt stämningslägena däremellan. Bipolär sjd typ 1 förutsätter minst en manisk eller blandad episod, där depressioner förekommer ofta.
Under en mani är jag euforisk, glad, rastlös, pigg, behöver ingen sömn (8-10 dygn för mig utan sömn), man tappar aptiten (behöver inte äta), får ett större självförtroende, tror jag är överlägsen alla, blir omdömeslös i största allmänhet, blir lätt aggressiv och irriterad, ofta på småsaker eller motstånd.
Humöret växlar blixtsnabbt, från skratt till gråt.
Jag kan bli påstridig, jobbig för omgivningen, har tankeflykt och hoppar mellan samtalsämnen.
man känner sig som ett storslaget Jag. Talet hänger inte med i hjärnans hastighet.
När man är i den fullt blomstrande manin så har man INGEN som helst sjukdomsinsikt. Om nån skulle påpeka sjukdomen eller att man beter sig illa, så blir den maniska jag antagligen väldigt arg. Jag har ännu inte behandlats för en ren mani på slutenvården, bara för blandade episoder och depressiva episoder. Men mer om dem sen.
Mina maniska skov innehåller även psykotiska drag, med gränsen till schizoaffektiv sjd. Detta betyder att jag hamnar i ett psykotiskt tillstånd, med hallucinationer; jag hör ofta två vuxna personer prata inne i mitt huvud, och ofta hör jag en slinga musik, typ som en speldosa. Alltid samma konversation och alltid samma musikslinga. Dem kommer från mitt huvud, inne i skallen, men jag vet fan inte dem försöker säga mig.
Jag har vanföreställningar, vilket kan vara "de är snälla mot mig bara för att de vill döda mig", eller att jag är övertygad om att jag är övervakad av samhället/regeringen.
Jag blir paranoid.
Ibland låser jag in mig för att jag tror att nån är ute efter mig, ibland tror jag att mina vänner och andra struntar i mig eller vill mig illa om ett sms-svar kommer några minuter försent.
Kontakten med sjukvården blir svår, då jag tror att personalen konspirerar mot mig, eller så kan jag bli arg på läkaren, andra intagna.
Jag kan prata med folk som inte finns.
En gång träffade jag Gud på promenad. det händer inte alla så ofta. Men i en mani är det psykotiska inte jobbigt, utan snarare får man en känsla av att vara "utvald".
Under en ren mani märker oftast omgivningen att man är sjuk. Själv har man ingen aning och reagerar med irritation om nån skulle föreslå vård. Därför är det inga problem för en läkare att utfärda ett LPT (Lagen om Psykriatisk Tvångsvård) på en manisk patient.
Ur ett rent rättspsykriatskt sätt att se det så handlar det om en APS (Allvarlig Psykisk Störning)
Så, hur är det att vara manisk?
Jag tycker det är toppen då jag är mitt i det. Jag är större och bättre än alla ni andra. Jag har 3000 tankar i skallen samtidigt, jag behöver ingen sömn då jag är överlägsen människan, jag är en maskin. Jag gör vad jag vill, utan gränser (tyvärr), jag gråter av lycka över goda gester och jag hatar när ingen annan fattar det jag fattar. Som många andra maniska har jag aldrig lyckats krascha min redan usla ekonomi. Jag söker ständigt kickar. Men skallen är ett enda kaos av saker man vill, ska, borde göra eller gör. Jag är pratsam med mina nära. Men till skillnad från många andra med manier verkar det som att istället för att söka kontakt med folk så isolerar jag mig, vilket jag tror är bättre än att vara extremt kontaktsökande.
Trots att jag har övervägande positiva upplevelser av att vara manisk så sitter jag ändå här med en överfull dosett med "anti-maniskmedicin", Seroquel, Zyprexa och Litium.
Manier skadar hjärnan mer än vad en depression gör, tror det är frontal-loben som tar stryk. Manier skadar även ens sociala nätverk hårdare, vänner, familj, barn.
Kolla förra inlägget och klicka på medicinerna om du vill läsa mer om dem....biverkningslistorna är iaf skoj att läsa.
Sen är det så att varje mani jag har efterföljs av en depressiv period som är c:a 2-3 månader lång, och ju högre upp du vart desto tyngre faller man.
Så därför sitter jag och faktiskt kan skriva ner det här. Annars hade jag vart uppe i en massa saker, som man fastnar i. jag har lite sådana tendenser nu också, men inte som i en omedicinerad mani. Men nog har jag sprungit upp från stolen 10-15 ggr redan, men när jag kommit in i köket har jag glömt vad det var för smart idé som jag hade.
Det är nog både min egen förvirring och den djävulska zyprexan som jobbar sida vid sida.
Förra november-manin, 2009 alltså så fastnade jag i radion, musikhjälpen. Jag var vaken 8 dygn i sträck, lyssnade och skänkte pengar. Blev jag avbruten så var de med viss irritation. Sen kom kraschen.
Den gör alltid det.
I ett häfte som jag har står det att en kvinna som insjuknar som en 25-åring riskerar att förlora
- 9 år av sitt liv
- 12 år av hälsa
- 14 år av normalt familje -och yrkesliv.
Vet inte hur eller vad som skulle vara skillnaden för en man, men jag har haft den här sjukdomen sen 13-15 års ålder, enligt mig själv och den psykiatriska undersökningen jag gjort.
De sista 2 åren har den accelererat oerhört snabbt, så snabbt att jag vill kalla de för sk. Rapid cycling.
Men mer om rapid cycling och blandade skov i nästa inlägg.
Och den smarta idén jag hade när jag sprang in i köket 12 ggr var inte så spännande, jag skulle ta medicin...För 2 timmar sen.
Hail Fedor!
