22.22

Har vart lite manisk (och är fortfarande) så idag har det vart lågpromenad med Doggen.
Självklart så laddade jag ner en app, en pedometer (stegräknare) för att hålla koll på avstånd, tid, kcal-förbrukning osv.
Annars är jag mest i mitt medicinfängelse med dem andra internerna.
Zyprexa är en snäll kille, lite aggressiv, men ändå hygglig. Nozinan har gett mig några riktiga jävla smällar några kvällar/nätter, och man har ju ont o känner av skiten dagen efter.
Zopiklon är den snällaste och vaggar mig till sömns varje kväll.

Egentligen vill jag spola ner hela skiten,,,men. Alltid ett men.
Jag sover hellre bort dagarna än hamnar på slutenvården igen.
Den enda känslan som kommer åt en nu, då man är locked down är Herr Ågren. Varför måste alltid han vara med.

Men nu var det ju inte därför jag skulle skriva ett inlägg.
Det var för att berätta att jag nu under sju dagar i rad lyckats tajmat in och kollat på mobilen kl 22.22.
Tydligen har nån dåre kommit på att man får önska sig nåt då.
Och helvete vad jag har önskat..
Och som ni ser på bilden så har jag ett alarm kl 00.15 på måndagar, de är bara för att jag är dum i huvet.

Anyway, nu blir det Strain Hunters Marocco expedition. Vill ju drömma mig bort tilll Kif mountains, där torra barkbitar inte existerar.